Vilken upplevelse!

Har haft en fantastisk upplevelse idag. När svärmor fyllde år i juni fick hon, av Hasses bror med familj, en annorlunda present. Hon skulle på drejkurs. Eftersom jag oftast hoppar på saker utan att tänka för länge tackade jag så klart ja! när jag fick chansen att följa med. Således var vi 4 pigga? tjejer som startade från Åstorp klockan 08:15! idag på morgonen. Svärmor hade ingen aning om vad hon skulle göra, endast fått veta att det var oöm klädsel som gällde. Vi körde till Vallåkra stenkärlsfabrik utanför Landskrona. Klicka på länken för att kika på deras hemsida. När vi kom fram möttes vi av en underbar kvinna som pratade med oss om vikten av att befinna sig i nuet, speciellt när man drejar. Viktigt att känna in lerklumpen och att inte sitta och fundera på det man gjort förut eller det man tänkt göra med nästa klump. Detta visdomsord är ju något som vi alla bör tänka på när vi ilar fram i livet och tankarna redan nu sysslar med det som ska hända om en dag, en vecka eller till och med om en månad. Efter lite allmän information om stenkärlsfabrikens och lerans historia var det dags att närma oss drejskivorna. Vi var allt som allt åtta glada amatörer. En av de andra kvinnorna i gruppen fick sätta sig vid en drejskiva och sedan förklarade vår ledare, Åsa, hur det hela gick till. Efter det var det dags för oss att prova. Oj, så spännande.
Oftast tänker vi inte på att det lilla kan göra så stor skillnad. Här betydde det lilla allt, ett fel tag, lite för lite vatten på en finger i fel ögonblick och allt rasade ihop! Dom här ihoprasade alstren var våra erfarenheter och inget att gräma sig över, sa Åsa. Det kändes fint att veta att erfarenheterna låg där på hög. Det gjorde dom nämligen för oss alla. Vi var några stycken som gjorde, med amatörmått mätt, fina alster vid första försöket. Så stolt jag blev när det faktiskt blev en vacker skål av första försöket. Andra försöket gick också bra men, det kommer ju alltid ett men. Sedan hände något. Vi diskuterade det och kom fram till att det troligen stavas övermod. Leran ville visa att: så enkelt är det inte, tro inte att du kan det här nu! Mitt tredje försök blev en skål som höll på att rasa ihop och på det sättet fick en väldigt speciell kant. Jag lyckades hejda raset till kanten och fick på så sätt ett oregelbundet vågmönster i kanten.
Vi hade fått veta att vi fick göra så många saker vi vill men att vi endast fick en sak bränd och glaserad. Det var tufft att välja. Jag hade gjort fyra riktigt vackra skålar/vaser. Dom var vid närmare eftertanke nästan för bra. Alltså valde jag skålen med den speciella kanten. Jag kan aldrig göra en sådan skål igen och tycker faktiskt att den var vacker med sina fel. Ofta kan jag tycka att det perfekta inte talar till mej på samma sätt som det som har sina fel och brister. Nu får vi vänta till fram mot jul innan vi får våra saker. Hon bränner nämligen inte grejer mer än fyra gånger/år. Den som väntar på nåt gott....!
Det sista gäller även foto för jag var nog lite trött i morse. Jag som brukar fota så mycket glömde kameran hemma. Är lovad foto från svägerskan.
Ni som orkat läsa ända hit ska också få veta att allt avslutades med att vi alla, inklusive våra kära män och vår son efteråt åt en god middag på Påsjö krog i Helsingborg. Det var vår present till kära svärmor.
TACK, alla som var med för en fantastisk dag!