Nu är det bestämt!

Såja, nu har jag tagit ett beslut på något som under lång tid, närmare bestämt sju månader, har orsakat mycket funderingar och frustration. Jag överger löpningen! Finns säkert en hel del av er som undrar hur det är ställt i huvudet när man kan ha beslutsångest över en sån sak. Sån är jag och det står jag för! Det hela startade med den eländiga menisken som jag fick opererat. I samma veva fick jag veta att det var artros i båda knäna. Därefter var alla mycket vänliga och undrade hur det var med mina knä. Till sist var jag utled på frågan. Jag svarade bara att allt var bra. Dessutom talade alla välmenande människor om för mej att det INTE var bra att springa med såna knä. För er som känner mej kom det väl inte som en överraskning att jag trots det sprang? Jag vill nämligen SJÄLV besluta när jag ska sluta springa. Ingen annan ska få göra det. Tjurigt? Ja, men ibland är envishet något positivt. Beslutet tog jag i går. Då var jag mogen att ta det. (kanske jag tar någon liiiten runda om andan faller på) Sluttjatat om knä och löpning. Nu är det cykeln som gäller! Vi har börjat prata om halvvättern. Inte i år dock. Får se om vi kan vara så vältränade till nästa år att 15 mil känns OK? Vi får nog titta på andra cyklar innan dess. Kan säga att det är en djungel. Får väl fråga sonen till råds. Han tar hela Vätternrundan i år igen. Ärvt mors envishet???