Bekännelse

Med dagstidningen idag följde en liten extratidning som inspirerar mej att skriva detta inlägget. Tidningen handlade nämligen om stora staden som järnvägsknut i då och nutid. Nu kommer min bekännelse: Jag älskar järnvägsstationer. Inte så att jag omfamnar husen, kastar mej på perrongen och kysser den. Nej det hela är mer en platonisk kärlek och en kärlek för känslan på stationen. Många stationshus är väldigt vackra, i regel byggda någon gång i slutet av 1800-talet eller i början av 1900-talet. Då kunde man bygga vackra hus med djupa fönster, konstnärliga utsmyckningar i tegel eller i de fall dom är byggda av trä är där i regel mycket snickarglädje. Det finaste stationshus jag sett är, om jag minns rätt, i Östersund. En grön stor träbyggnad med vita knutar. Fantastiskt vacker. Var det inte Östersund så var det något samhälle åt det hållet.
Det är ändå inte byggnaderna som gör att jag känner så varmt för järnvägsstationer. Det är alla möten och avsked som äger rum på en station. Finns det något mer ställe där det sker så många lyckliga/olyckliga scener? Ska kanske vara en flygplats då men dom husen brukar vara så embarmligt fula så dom räknas inte. På en station är det tårar, kramar, kyssar, skratt och glädje om vartannat.
Tro nu inte att jag tillhör den skaran som samlar på något med järnväg alternativt håller på med modellbygge av stationer. Nej då, jag är fullt nöjd med att åka tåg då och då.