Roligt och mindre roligt

I går kväll var det dags för kallmålning igen. Jag missade ju förra gången eftersom jag var magsjuk då.
Nu var jag frisk och kunde måla den kisen jag tittat ut första gången jag var med. Hade haft valångest över om jag skulle göra en Belse eller en Morris. Bestämde mej till slut för att åldern (på katterna) fick avgöra. Jag målade en Belse. Kan väl inte med bästa vilja i världen påstå att den blev porträttlik men jag är nöjd. Än så länge har inte Belse knuffat den i golvet hellre så han är nog också nöjd.


                                     



och här kommer förlagan spatserande.

Sen var det ju det där som var mindre roligt. Jag har av och till känt att det gjort ont i mitt knä ända sen vi gick på buggkurs. När vi tränade wienervals som mest intensivt innan nyår kändes det också av en del. Det har alltid gått över av sig själv efter ett tag. Det gör det inte längre. Jag stolpar fram som en pigg 90-åring. Idag hade vi doktorn på besök på jobbet. Han tyckte det såg trist ut när jag förflyttade mej och undrade om han inte kunde få titta på knä´t. Jodå, det gick väl för sig. Han drog i underbenet, ingen draglåda (det heter faktiskt så) och det var ju bra. Han vred i sidled, ingen smärta vilket också var bra. Sen fick han för sej att trycka på insidan av knä´t över ledbandet. Smärta! Ja! Aj, aj. Där känns det som om en häst sparkat mej och jag fått ett stort blåmärke. Han kunde alltså konstatera att ledbandet på insidan av knä´t fått sig en ordentlig törn och rekommenderade vila och inflammationshämmande. Kunde ta en månad trodde han. Han sa också att det kanske behövdes kryckor men då tyckte jag det fick vara nog. Sakta i backarna! Ska nog försöka undvika sådant, då känns man ju sjuk på riktigt. Inget gym på ett tag med andra ord. Fy sjutton så trist!